Remember, treat all children with love and respect, they see good in people.
Har tittat 255 minuter på serie två dagar i sträck. Kunde knappt gå och sova igår kväll, man kan ju inte sluta titta, avsnittet slutar ju alltid sådär dramatiskt, hängande i luften.
Jag tittade klart serien i morse, svensk films barn- och ungdomsserien Ebba & Didrik.
Denna serie är väldigt psykologisk.
Jag funderar sådär halvallvarligt på att skriva en analys om den.
Nörd skulle jag väl kallas.
Om jag verkligen gjorde det borde jag väl se den fler gånger, och det klarar jag inte just nu.
Har biofylla, inväntar perspektiv.
I stora drag kan nämnas att serien har en väldigt intressant karaktär. För att inte tala om karaktärerna i filmen. Personligen tycker jag det inte känns alltför stereotypiskt, även om det kan vara överdrivet emellanåt, i och med att den behandlar så mycket av det psykologiska, hur människor formas, tänker och hur de kännetecknas genom beteendet.
Det förekommer en hel del svek, bedragelse, sorg, rädsla, uppgivenhet, manipulation och ensamhet, och man har lyckats fånga detta bra på film.
De viktigaste frågorna i serien är "Vad är kärlek" och "Hur ska man veta att någon håller det dom lovar", "Vad är sanning", "Vem kan man lita på", "Kommer saker att bestå"
Serien är galen, rolig men också väldigt tung, men man lyckas överleva tillsammans med karaktärerna. Hoppet lyckas alltid sira igenom på något sett.
Filmen är snygg. Svensk film i all ära.
De har verkligen experimenterat med klippen (närbild, Hanna!) och vinklarna, den känns så levande.
Den är snabb, nästan hysterisk. Man skriker åt varandra, springer, grälar, förlåter, ljuger, låser in sig. Det blåser nere vid stranden, tåget rusar genom stan, operasången stegrar i kontrast till pianoklinket i molltonart eller det sorgliga panflöjtssoundet. Mellan varven ebbar storyn ut i melankoli innan den tar fart igen.
Man har lyckats fånga 80-talet bra genom kläder och musik, det ger rätt sorts feel.
Jag minns hur jag tänkte och kände när jag såg den när jag var liten och försöker nu jämföra med hur jag upplever den i vuxen ålder. Sådant här sitter jag och analyserar och tänker på en torsdagsmorgon. Rätt så. Rätt så.
torsdag 8 oktober 2009
Prenumerera på:
Kommentarer till inlägget (Atom)
7 kommentarer:
rätt så. jag måste säga att Helge Skoog har lagt på sig några kilo. men annars var han lika snygg som då! gammal kärlek rostar aldrig sägs det ju. så sant
Jo. Men vad har det yttre för betydelse, sådär egentligen? :) Jag önskar du kunde se slutet och hur väl det går för Kaj Husell!! "Barn, anpassa er aldrig"
Helge Skoog e kungen.
Synd att tuben har så få klipp, men något måste man ju posta. Folk orkar ju int läsa skiten.
om folk int orkar läsa skiten är dom inget värda och får ingen te alls. hos oss alltså.
var håller du hus?
jag läste också hela :) jag älskade serien när den kom! som så många andra också gjorde. intressant analys du har gjort! har du den på dvd?
janå, de var väl ingen full analys, kändes som om jag skrev franska streck, men kul att ni läste skiten och det var inte meningen att jag ens sku skriva om den, det bara blev :)
det har varit så nostalgiskt att titta på den nu, eftersom jag såg den som barn och jag minns ganska så många klipp därifrån och vad jag tänkte och kände just då.
jo, jag har den på dvd:n. lånar gärna ut den.
den lånar jag gärna. jag minns speciellt när dom (flickgänget) dansar till "betula" och när didrik sjunger och spelar på pianot. och mårten förstås!
Skicka en kommentar